|
Musik
Concert for a landmine free world
Emmylou Harris, Steve Earle, John Prine, Nanci Griffith, Elvis Costello
Annexet, Stockholm
JAG VET INTE om ni minns alla de bisarra karaktärerna i den milt uttryckt USA-satiriska filmen "Wag the dog". En av dem är i alla fall countryartisten som villigt ställer upp på Dustin Hoffmans Hollywood-clowns idéer, lullar på och producerar patriotiska stycken medan en hel stab "räddar presidentens heder" genom ett fiktivt krig i Albanien. Den store Willie Nelson gör rollen perfekt. När så samme Nelson efter terroratacken mot USA stod på galan "America - A tribute to heroes", i en scen som kunde varit tagen från filmen, blev det lätt absurt. Willie Nelson såg lika snäll ut som vanligt förstås, fastän omgiven av ett gigantiskt uppbåd av snajdigt showbizfolk som alla ville vara med och sjunga patriotisk hymn. Hans outlaw-country-utstrålning var som bortblåst.
Jag tänker på det på väg till "Concert for a landmine free world" där musikaliska systrar och bröder till honom ska uppträda: Steve Earle, Nanci Griffith, Elvis Costello, John Prine och Emmylou Harris. Det blir så uppenbart att det är svårt att betrakta en gala bara utifrån den musik som framförs: den färgas alltid av sina syften, och redbarheten. Denna tillställning är som en motsats till Celine Dion och patriotiska hymner, delvis för att den präglas av sitt själv-/USA-kritiska anslag.
I ett pressmeddelande påpekar arrangören - den humanitära organisationen Vietnam Veterans of Americas Foundation (VVAF) - att tragedin den 11 september i USA och det amerikanska militära svaret på den satt än mer fokus på landminefrågan. VVAF:s president, Vietnamveternanen Bobby Muller, kör in på scen i sin rullstol och talar om landminornas ondska med Kambodjas historia som exempel. Det kan inte vara kul att behöva avsluta med att säga att "nu har vi fått nästan alla världens länder att skriva under Ottawaöverenskommelsen om förbud mot landminor - utom USA".
Det måste dessutom vara en av de mest lågmälda galor som gjorts.
Emmylou Harris agerar konferencier, och presenterar de övriga med kärleksfull beundran. Hon spelar mestadels låtar från senaste albumet "Red dirt girl", och kompas försiktigt av Steve Earle. Till höger om henne sitter John Prine och lyser av integritet, på andra sidan lutar Elvis Costello hakan allvarligt i handen, och Nanci Griffith lyssnar stilla med händerna i knäet. Det är en överväldigande samling. Och alla vet att det är omöjligt att bli besviken - att de fem kan sitta där på sina pallar, med var sin akustisk gitarr och bara plocka en handfull ur sina sångarkiv och improvisera, så blir det ändå enastående. De gör sina nummer i tur och ordning - med Emmylou Harris stämma som förenande länk. När Elvis Costellos "Indoor fireworks" och "Shipbuilding" samsas med Earles och Harris sorgsna berättande i sånger som "Goodbye" smälter även hans finsnickrade popsånger in i det dämpade allvaret.
Nanci Griffith sjunger sin "Listen to the radio" och "It´s a hard life", och kompletterar Emmylou Harris romantik fint, med sina rötter närmare folktraditionen. John Prine ler underfundigt igenom sina underbara låtar om flickan Cathy som fick honom att börja skriva sånger, och om Vietnamveteranen Sam som kommer hem och hamnar i drogträsket.
Det är nog bra att Annexet med sina kontorsstolar ser ut som en konferenslokal när den är upplyst; så att det ceremoniella blandas med känslan av att vara på ett vardagligt ABF-seminarium.
När allt, från de ädla syftena till de medverkande artisternas skicklighet, är så oantastligt får det inte täppa till stämningen. Jag trodde inte att riktigt stark musik gick så bra att kombinera med denna typ av välarrangerad aktivism, men det hela övervinner även den något illusionsbrytande paus då vi uppmanas att gå ut i lysrörsfoajén och lägga bud på Nancis och Emmylous silkesscarves, som landmineoffer i Kambodja vävt och färgat.
Likaså känns det tryggt med Steve Earle sittande där i mitten med sin sura uppsyn - den bredvid musikerrollen numera politiska aktivisten som reser runt USA och lär elever hur man stjäl från musikarvet, som missionerar om dödsstraffets avskaffande och som skrivit en pjäs om Karla Faye Tuckers öde.
När han river av en låt som "You know the rest", en på samma gång bitsk och nonsensaktig sång, är han neutraliserande i sin roll som hårdkokt outlaw mitt i hitparadens smakfullhet, där Nanci Griffiths och Emmylou Harris mäktiga röster hänger som vackra kristallkronor över alltsammans. John Prines sånger har alltid den där perfekt utlagda humorådran i sig, liksom han har den tunga rösten i behåll, ännu efter sin strupcancerbehandling. Elvis Costello har på sig best-of-sig-själv-kostymen, med proffsig spiritualitet i mellansnacksberättelserna.
De går vackert ut och in i varandras sånger, i ett samarbete som rymmer mycket mer än att sälja biljetter för stora, "oavkortade" summor.
| 
