Är Elvis Costello identisk med Wally, den första Sex Pistols gitarristen. Frågan dyker upp på nytt när Elvis Costello & the Attractions kommer till Konserthuset i Stockholm den första september. Försångare var rockpoeten John Cooper Clarke.
John Cooper Clarke inledde och blev tyvärr utbuad efter tre dikter. Men han gav sig inte utan kom in för ett extra nummer, men försvann sedan när publiken började kasta pengar på honom.
Hån är en märklig person som kan stå och skrika ut dikter i ett monotont tempo i flera minuter, medan det regnar pengar över honom och ändå få låtarna att fastna i huvudet på publiken.
Den här gången hade han inga musiker med sig på scen utan bara en käpp och en lätt sliten axelremsväska. Det var synd att han inte hade några musiker med sig, för han är klart bättre med bakgrundsmusik.
Sedan var det då dags för Elvis Costello & the Attractions.
Dom började lite segt inför en till hälften sovande publik. Efter John Cooper Clarkes framträdande. Men efter åttonde låten, "Night Rally," började man känna igen Elvis Costello och publiken började så smått att vakna till liv. Sedan var det fullt drag hela tiden. Musikerna fortsatte att pumpa ut bra rockmusik, samtidigt som scenen fick en fenomenal ljussättning. En lysande grön Elvis Costello och lysande röda trummor.
Överhuvudtaget var det dom gamla låtarna som gick hem bäst hos publiken, dom från den första och andra LP:n samt singlarna däremellan.
Efter nitton låtar tackar Elvis Costello & the Attractions för sig och lämnar scenen och delar av publiken som har hört allt snack om Elvis Costellos divalater börjar lämna Konserthuset, eftersom dom inte väntar sig några extranummer. Synd om dom, dom missade kvällens bästa låtar, framförallt då första extranumret, av sammanlagt fyra, "Pump It Up."
Summan av konserten var det att den var en av de bästa konserter något utländskt band haft i Sverige i år, som jag har varit på. Den enda som kan konkurrera var väl Graham Parker & the Rumour på Gröna Lund tidigare i år.
Kvällens stora behållningar var Elvis Costellos gitarrspel efter den tolfte låten som var "I Don't Want To Go To Chelsea." Den låten var förresten en av kvällens allra bästa låtar. En arran av behållningarna var det häftiga orgelspelet som omväxlande låg över eller under övriga bandet i ett fenomenalt komp.
Några av dom bättre låtarna för kvällen var "Watching The Detectives," "Big Boys," "Mystery Dance," "Girls Talk" och "Radio, Radio."
Det negativa med den här konserten var att den hölls på alldeles fel ställe, för Konserthuset är alldeles för stort och det blir aldrig någon riktig stämning när alla sitter stilla i sina stolar. En annan negativ sak var att ljudinställningen var bedrövlig. Men i varje fall det var en bra konsert.
|