|
- Titta! Elvis pekar glatt ner på en uppslagen kvällstidning på bordet framför honom.
Tidningen har märkt ut olika ställen i Stockholm med små Costellohuvuden där man kanske kan få en skymt av världsstjärnan när han är i stan.
- Jag verkar röra på mig hela tiden, eller hur säger han och skrattar.
Det där med att stå still har aldrig varit Elvis Costellos grej. Från skivdebuten för över tjugo år sedan fram till i dag har han överraskat och förvånat i sina stilbyten. Drastiska kliv i olika riktningar, gärna på samma gång. Snabba omflyttningar för att förvirra och vägran att låta sig ringas in har blivit hans egenhet.
- Många som bara följer topplistorna tror att jag har försvunnit. Till och med vissa kritiker har ingen aning om vad jag har gjort de senaste tio åren. Men har du följt min karriär bara lite grand, så ser du det logiska i allt jag gjort, säger han enkelt.
Declan Patrick MacManus föddes 1954 i ett musikaliskt hem. Pappan Ross var sångare och bandledare i ett populärt storband. Varje vecka damp nya skivor med de senaste artisterna ner i brevlådan hemma hos MacManus för att orkestern skulle spela de senaste hittarna. Elvis lyssnade och lärde ("jag sjöng ´I got you under my skin´ när mina kamrater sjöng barnramsor", säger han leende) och snart började han spela själv. Han ordnade skivkontrakt på ett litet Londonbolag 1977 mitt under brinnande punkvåg. Ett artistnamn behövdes och togs av Världens Störste som hade avlidit några månader tidigare.
Debut-lp-n "My aim is true" visade upp Costellos grundstil genom åren: underfundiga, genomtänkta texter om problemfyllda relationer till andra och sig själv med en tillhörande bred musikalisk blandning av pop, beat, country och pubrock. Medierna var med på noterna från början och såg Elvis som "den tänkande mannens Johnny Rotten", en punkartist med pennan som vassaste vapen.
Med kompbandet The Attractions skapade Costello några av de följande årens mest hyllade skivor. Superlativen ville aldrig ta slut, skivor krängdes och Elvis vann priser och utmärkelser. Inget verkade kunna bli bättre för den då medieskygge, mytomspunne sångaren. Men det var precis tvärtom. Elvis häller upp en kopp te och tänker tillbaka.
- Vi turnerade i USA i slutet av 1979. Allt borde varit bra; vi var ute på en utsåld turné med en rosad skiva ("Armed forces") och en hitsingel på Topp Fem. Men jag hatade alltihop. Vi uppträdde inte som riktiga artister längre, utan som hologram.
Han tystnar och lutar sig fram.
- De första två tre åren var min publik så överrumplad och tagen av nyhetens behag att jag kunde köra på med samma saker, eftersom min musik var så bra från början. Det gäller andra med, titta bara på Oasis. Efter ett tag börjar fansen ifrågasätta enkelspårigheten, eller i undantagsfall artisten. För min egen del tröttnade jag på mig själv långt före mina fans.
Så Elvis började experimentera. Han gjorde en skiva med countrycovers i Nashville. Han sadlade om till soulsångare. Influenser och stilar blandades hej vilt, men lovorden bestod. Osäkerheten likaså.
- Jag tyckte att jag fick överord hela tiden och att skivorna aldrig någonsin var så bra som kritikerna tyckte, säger Elvis.
Osäkerheten verkar som bortblåst i dag. Han konstaterar lugnt och självklart saker om sina skivor ("Jag vet faktiskt inte en enda skiva som låter som ´Imperial bedroom´. Det är unik musik"), sin förmåga ("Det fanns många duktiga låtskrivare på min tid, men ingen var lika bra eller jobbade lika hårt") eller vad han tycker om artister som spelar in hans låtar ("Johnny Cash, Roy Orbison och George Jones är ju en hyfsad skara").
Men han låter ändå inte stöddig, som man skulle kunna tro om någon som allmänt anses vara Englands mest kompetenta låtskrivare sedan Beatles.
Han svarar uppriktigt och ärligt på frågor om 90-talet, ett årtionde då kritiker och skivköpare inte alltid har hängt med i hans konstnärliga svängar mellan klassisk musik, storbandscovers och gitarrbaserad taggtrådsrock.
- Jag förstår mina skivor helt och hållet, men man måste nog vara jag för att gilla dem, skrattar han.
Senast har han dock lyckats fullt ut. Efter ett inspirerande låtsamarbete över telefon med en av 60- och 70-talets stora kompositörer bestämde sig Elvis Costello att spela in en hel skiva med Burt Bacharach. Resultatet "Painted from memory" ligger högt på alla kritikerlistor över årets bästa skivor, och har för Costello och framför allt för Bacharach blivit något av en comeback. Elvis skiner upp och visar leende gluggen mellan framtänderna när skivan kommer på tal, som en skolpojke som får beröm för en uppsats. Han är uppenbart mycket stolt över mottagandet av samarbetet, även om han inte kan låta bli att gnälla lite.
- Det förekommer en del missförstånd om skivan, som att jag har skrivit texterna och Burt musiken. Vi skrev musiken tillsammans, förutom till några låtar. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att man kan höra att det är två låtmakare som står bakom kompositionerna.
"Painted from memory" innehåller storslagna, orkestrerade melodier om förlorad kärlek med Elvis som aldrig sjungit bättre. Samarbetet fick Elvis att se på det han är mest erkänd för, sina texter, ur en nytt perspektiv.
- Textmässigt har skivan lärt mig att använda enkelhet. Burt vinner över lyssnaren genom att inte trötta ut dem musikaliskt. Det har jag aldrig haft några problem med, varken med musik eller text, säger han och rättar till sammetshatten.
Costellos musikaliska stil ändras från år till år, men Buddy Holly-utseendet består. I svart proper kostym med lika svarta glasögon ser han ungefär ut som han gjorde 1977. Bara några kilo rikare och antagligen några hårstrån fattigare, som den svarta hatten på typiskt åldrande rockstjärnevis döljer.
Med rynkad panna fortsätter han att prata om dagens låtskrivare.
- Joni Mitchell sa en bra sak nyligen som jag tyvärr nog måste hålla med om: Alla verkar vara låtskrivare, även de som inte är det. Den yngre generationen verkar tro att allt handlar om att gräva i sitt innersta, att erkänna sina hemligheter i låttexter. Många tror att all min musik är självbiografisk, men så är det inte. Oftast kan grunddragen vara hämtade från mitt liv, medan detaljerna ändras för att skapa bättre musik.
Efter över tjugo år i branschen är Elvis mer på gång än någonsin. Han har slutgiltigt, efter interna bråk, gjort sig av med The Attractions. Han har ett nytt, skräddarsytt skivkontrakt som tillåter honom att göra vilken sorts musik han vill, och han upplever enorma framgångar med Bacharachsamarbetet. Framtiden för Elvis Costello är ändå bara tre dagar framåt i tiden.
- I morgon ska jag åka till Burt i Los Angeles för att jobba på ett filmsoundtrack. Annars vet jag inte vad som händer, jag har ingen plan jag följer i mitt liv. Men det har du kanske redan förstått, flinar han och skjuter ner hattbrättet över ögonen.
| 
