|
Det är tunga, tunga namn i säsongsavslutningen av serien ”Mina favoriter”. ELVIS COSTELLO överträffar nästan det mesta i en jämförelse med de flesta. Men han är också så gränslös, så pendlande mellan musikstilar, så förbaskat överraskande för varje skiva, jobbar snabbt och med pondus och blir stundtals också så pretentiös att det är omöjligt att älska honom under alla omständigheter hela tiden. Elvis är med andra ord alldeles för mycket av allting för att jag skulle ha haft honom som favorit under alla de snart 32 åren jag känt honom.
Med utgångspunkt från den enkla, rakt anspråkslösa poprock, som gjorde honom stor 1977 och åren efter så är det naturligtvis svårt att sätta tänderna i all country, balettmusik, jazz, easy listening och klassisk musik som Elvis till och från ägnar sitt liv åt. Det finns som sagt inte gränser för vad Elvis Costello kan ge sig på. Därför blir pendlandet logiskt och till slut naturligt när jag just nu konstaterar att nya skivan ”Secrets, profane & sugarcane”, släpps på måndag, är avskalad country och bluegrass. Och jag lyssnar på den här medan jag skriver de här raderna. Som av en händelse har Elvis också tv-ambitioner och har lett det 13 program långa ”Spectacle: Elvis Costello with…” som har premiär på svensk tv imorgon.
Den där rastlösa hållningen ger naturligtvis inga homogena idoler. Och den där attityden eller ofoget har gjort att min hatkärlek till Elvis Costello har varit konstant i så många år. Och det började tidigt.
Jag har beskrivit mina första minnen av Elvis när jag skrev om ”Watching the detectives”, hans plötsliga uppdykande i svensk tv, första albumet, alla fantastiska singlar, uppföljningsalbumen ”This years model” och ”Armed forces”, så gott som perfekta album. Att Elvis Costello inte var en helt vanlig man och vanlig rockartist stod klart tidigt då han turnerade 1978 i Sverige med ett sanslöst dåligt temperament i bagaget. Såg honom i Linköpings Folkets park i juli 1978. En kort, kort spelning som fick avbrytas en gång med paus för att publiken röjde lite och fick Costello på dåligt humör. Han tillhörde punkgenerationen men var definitivt något mer än så. Han hade större vyer än att fånga strålkastarna i några år.
Redan nästa år, 1979, såg jag en betydligt säkrare, lugnare och mer vuxen artist. Först som festivalartist i Holland och sedan på Konserthuset i Stockholm
Det där sökande sättet märktes redan på ”Get happy”-skivan (1980) när han plötsligt siktande in sig på amerikansk soul a la Stax.
Under de här åren följde jag Costellos skivor minutiöst, det kom singlar med extraspår, 12”:or med ännu fler bonuslåtar och album i en strid ström. Jag var väl ingen besatt skivsamlare av Costello-material men jag kände till och noterade varje liten yttring. Jag tipsade min vän Tåte som var en mer hängiven samlare av Costelloskivor och han gjorde säkert av med en mindre förmögenhet på just Elvis-skivor.
1980 såg jag Costello med Dag Vag och Ebba Grön som uppvärmare på Eriksdalshallen. En katastrofal upplevelse för Costello som efter de båda svenska bandens totala succé hade svårt att få publiken att stanna kvar. Den motgången påverkade Costello när han nådde Örebro för två spelningar på Konserthuset av vilka jag bara såg den första och självmant avstod den andra!
Första lilla svackan i Costellos gränslösa karriär kom 1981 med ”Trust”. En till det yttre fin platta, där Elvis kikar fram bakom sina glasögon och en tämligen perfekt singel ”From a whisper to a scream”, med Glenn Tilbrook som duettsångare, som aptitretare. Men i övrigt en tämligen svag skiva.
Sedan tog Elvis det stora steget över Atlanten och gjorde en countryskiva, ”Almost blue” (1981) som jag då, måste jag nu erkänna, inte föll mig i smaken. Amerikanska obskyra covers var liksom inte gjort för en engelsman i sina bästa år som skrev så mycket bra musik själv. Dessutom var det inte längre Nick Lowe som producerade hans skivor
Jag kom snart till sans och jag minns speciellt Lennart Perssons artikel i Expressen där han hade letat upp rötterna till varje liten cover och snyggt informerade om varje låts bakgrund och historia. Och med ens steg ”Almost blue” i värde.
Sedan var Elvis tillbaka i gammal god poprockstil. ”Imperial bedroom” (1982) och ”Punch the clock” (1983) är verkligen storstilade popskivor. Med Attractions i god form och nya skivproducenter, Geoff Emerick respektive Clive Langer/Alan Winstanley, som tog till vara Costellos låtskrivarkonst.
Helt plötsligt, helt oannonserat och egentligen helt katastrofalt kom sedan Elvis Costellos första rejäla magplask som artist, ”Goodbye cruel world”. Eller som Elvis med distans själv uttryckte på cd-återutgåvan 1995:
”Congratulations! You’ve just purchased our worst album. At least that is the impression that I have given over the years and I am sure that you can find many people who would agree with me”.
Men konserten i november 1984 var däremot av världsklass. En solokonsert tillsammans med T Bone Burnett.
Men skivan gav Costello en möjlighet att fundera igenom sin karriär och det skulle dröja till 1986 innan han dök upp i en helt ny skepnad, som ”kungen av Amerika”. Han skrev låtar under sitt rätta namn Declan MacManus, kallade sig Declan Patrick Aloysius MacManus som producent (tillsammans med T Bone Burnett) och som musiker gick han under namnet The Little Hands of Concrete.
”King of America” var inte överraskande en amerikansk skiva, amerikanska musiker, inspelad i USA och Attractions spelade bara på en enda låt. Det var 1986 års bästa skiva, enligt mig, men jag har väl kanske omvärderat skivan något sedan dess men den är givetvis en av 80-talets bästa skivor.
Den där amerikanska utflykten hindrade inte Elvis från att göra nästa skiva med Attractions igen, ”Blood and chocolate” (1986). Jag såg en konsert i samband med efterföljande turné då Elvis med Attractions uppträdde på Konserthuset i Stockholm. Utan låtlista! Ett chokladhjul med låtnamn istället för nummer stod mitt på scenen och fick bestämma konsertrepertoaren. Det blev naturligtvis en oförglömlig upplevelse som inte blev mindre när Jackson Browne plötsligt stegade in på scenen och gjorde flera låtar tillsammans med Costello och band inför en förstummad publik.
Det visar sig nu, över 20 år senare, att jag inte har upplevt någon Costellokonsert sedan dess. Det är naturligtvis en katastrof. För Costello har levererat, inte regelbundet och inte alltid så fantastiskt, fortfarande bra skivor sedan dess även om höjdpunkterna har varit sporadiska.
Inte minst med sin nästa skiva, ”Spike” (1989), som jag helt oblygt gav full pott, 5 plus, i Nerikes Allehanda. En fantastisk blandning av låtar och texter som både berörde och underhöll. På en skiva där han dessutom hade börjat samarbeta med Paul McCartney, som givetvis gjorde mig varm i hjärtat som Beatles-vän. På ”Mighty like a rose” (1991) fortsatte det samarbetet men skivan var helhetsmässigt inte samma triumf.
Sedan kom det första stora udda avsteget i Costellos karriär, ”The Juliet letters” (1993). En klassisk och symfonisk skiva som jag slaviskt köpte men knappast har hört till dess slut. Symfonier och Costello var en ny värld av konstigheter.
Därför var nästa Attractions-skiva ”Brutal youth” (1994) en uppenbarelse och en skön revansch. Med 15 anspråkslösa poprockklassiker och ”London’äs brilliant parade” som min absoluta favorit. Som en promenad genom London. ”Brutal youth” skulle bli det sista Attractions-samarbetet i sin ursprungliga form.
Följande år kom det Costelloskivor men de var alla lite speciella, lite märkliga och bara stundtals geniala.
”Kojak Variety” (1995) var en ren coverskiva, ”All this useless beauty” (1996) var Elvis egna versioner på låtar han en gång givit bort till andra artister (för övrigt en alldeles underbar skiva!), ”Painted from memory” var hans stora samarbete med sin idol Burt Bacharach (även den helt utsökt!) och ”For the stars” (2001) gav han ut tillsammans med den svenska operasångerskan Ann Sofie von Otter. En lite ojämn skiva som hade sina stunder.
”When I was cruel” (2002) var den första genuina rockplattan på väldigt länge. Även den skivan var långtifrån perfekt. Mycket överarbetat material. Med Attrractions i kompet utan att det namnen nämndes och Davey Faragher hade då ersatt Bruce Thomas på bas.
”North” (2003), med jazzinfluerade ballader, var ännu en avsteg från rockscenen innan ”The delivery man” kom 2004 och visade hur riktigt bra det kan vara.
Men Costello fortsatte envist besöka andra genrer och överraska sina tålmodiga fans. ”Il sogno” (2004) var klassisk musik i uteslutande Costello-kompositioner med London Symphony Orchestra, ”Piano jazz” (2005) var pianojazz(!) med Marian McPartland, ”My flame burns blue” (2006) var jazz med Metropole Orkest på North Sea Jazz Festival och ”The river in reverse” (2006) var ett samarbete med legenden Allen Toussaint.
Och så nu på måndag fortsätter legenden Elvis Costello med sparsmakad bluegrass.
| 
