|
Jag tror många hyser en sorts hatkärlek till Elvis Costello.
Man tycker illa om honom för att han framstår som en odräglig diva genom att vägra ge intervjuer, förbjuda fotografering under konserterna och för att han gjort sig känd för att aldrig spela några extranummer hur entusiastisk publiken än är.
Men samtidigt kan nog de flesta inte låta bli att beundra honom för hans begåvade och personliga musik och det sätt han framför den på.
Och i går bjöd han verkligen på sig själv. Efter en timmes show återvände han för hela fyra extranummer inför 700 jublande fans.
Annars var minerna ganska sura hos många i publiken strax före konserten, när de tvingades lämna ifrån sig medhavda kameror i entrén.
"Fy fan, vilken diva" och "Vad larvigt, han dör väl inte av att vi plåtar honom" var några kommentarer.
Humöret steg knappast av rockpoeten John Cooper Clarkes framträdande.
Denne engelsman, med rufsigt hår, solglasögon och en cigarrett i mungipan, har säkert seriösa avsikter med sin rockpoesi.
Men varför komma till Sverige med den?
Hans halsbrytande ordlekar är praktiskt taget omöjliga att förstå för oss svenskar, och efter endast 20 minuter lämnade han också scenen, utbuad av publiken.
Costello nåddes naturligtvis inte av några burop, men inledningen var ändå lite trevande. Ljudet var inte ordentligt inställt. Costello verkade osäker.
Att Costello är skygg och tillbakadragen utanför scenen är ett ganska välkänt faktum vid det här laget. Han brukar alltid uppträda kyligt även på scenen, hålla ett slags distans till publiken, endast stirra på den med sammanbiten mun.
Men i går log han, i går försökte han för en gångs skull skapa lite kontakt med publiken.
— Det är OK om ni står upp och dansar, sa han innan han och Attractions drog i gång en sprakande version av "Oliver's Army."
Och publiken reagerade direkt. Efter det utstrålade Costello och hans band en spelglädje, vitalitet och säkerhet som jag inte trodde de var mäktiga.
22 låtar hann de med. Femton av dem var gamla välkända nummer, huvudsakligen hämtade från de två senaste LP-skivorna.
Resten var nyskrivet material, bl a en otroligt bra reggae-låt och en fin country-Influerad ballad, där Costello balanserar på gränsen till det banala.
Av de gamla låtarna imponerade "Watching the Detectives," "Girls Talk," sången han skänkte till Dave Edmunds (som gör den ännu bättre), "Chelsea," omarrangerad till reggae-takt, allra mest.
Musiken är som vanligt strikt och enkel. Pete och Bruce Thomas utgör en tät och säker rytmsektion och trots rakheten i musiken har Steve Naive fått allt större utrymme för lekfulla improvisationer på sin orgel.
Costello sjunger som vanligt med ilska, bitterhet och övertygelse och han måtte ha varit på ovanligt gott humör i går eftersom det blev hela fyra extranummer (det måste vara rekord för honom).
Samtidigt som Costello lämnade Lund i en taxi för vidare befordran till Köpenhamn, vandrade drygt 700 rockdiggare hemåt i natten. Nöjda med 100 minuters rockmusik av allra högsta klass.
| 
