|
Elvis Costello kommer till Sverige i veckan för två konserter med sin ständige pianist Steve Nieve. Det lär bli vänligt, generöst och om ni frågar rockjournalistmännen alldeles, alldeles underbart.
Men jag vill skriva innan recensionerna kommer. För jag tycker att musiken inte riktigt beskrivs rätt på nöjessidorna. Man betar av låtlistan som en nummeropera och sätter betyg, och okej, så är genren, men jag fick den till mig på ett annat sätt.
Det finns ingen kompositör som har betytt så mycket för mig som Elvis Costello. Jag kom in mitt i hans sämsta period, enligt rockmännen, med albumet ”Mighty like a rose” (1991). Köpt ohörd på lp på Konsum i vårt förortscentrum, som hade riktig skivavdelning då.
Jag var femton år den sommaren. I ett par år hade jag dammsugit Stockholms skivbackar efter allt som relaterade till Beatles. Paul McCartney hade skrivit två låtar med denne Costello, så den plattan måste jag ha.
Efteråt har jag förstått att rockjournalistmännen kände sig bedragna. Den unge arge mannen från deras new wave-och-London-glorifierande ungdom hade blivit ocool. Jag tror att det är cembalo på ett spår.
Och jag var … tja, själv ganska besviken. De stora anspråken, Costellos märkligt hårdrockiga gubbröst. Fast jag erkände det nog inte öppet, satte kanske inte ord på det ens för mig själv.
För det var så här på den tiden att man lärde sig tycka om musiken. Man hade betalat 89 kronor av sin egen månadspeng och fick några skivor till på jul och till sin födelsedag. Det var de skivorna man hade, och jag köpte på recensioner i Nöjesguiden (gratistidning), DN (vår morgontidning) samt vad som stod att läsa i en eller annan antagligen ganska slumpmässigt inköpt bok på pophyllan på det kommunala biblioteket.
Så jag lyssnade igen. Efter några gånger utkristalliserade sig skillnader. Någon låt var riktigt bra och blev favorit. Till sist var det bara en eller två som jag inte gillade.
Jag visste inte mycket om honom, vet fortfarande inte mycket, det blir det som sipprar in. Jag vet att Elvis Costellos riktiga namn är Declan MacManus. Jag var fascinerad över namnbytet, metamorfosen, att han därvid blev artist. Att man bara kunde göra så. Jag skulle heta Candy, med ett ironiskt spånigt namn. Såg mig själv studsa på arenascener (det är en annan historia) i övergången mellan sagoåldern och en verklig, egen konstnärlig identitet.
Det fanns inget internet. Det fanns pyttelite att läsa. Kanske om jag hade sökt efter litteratur, letat upp utländska tidskrifter och böcker, jag vet inte. Det gjorde inte jag. Det var bara musiken. Det kallas att tjejlyssna: lyssna om och om igen på samma låtar och samma skivor, något som säkert många killar också gjorde. Sista året i gymnasiet kom ”Brutal youth” (1994). På min nya cd-spelare programmerade jag väckarklockan som tonade upp det där energiska pianot: ”She lives on Pony Street …”. Samma låt i säkert ett år. Ibland om morgnarna hör jag det introt inom mig.
Jag hade till sist varit tvungen att köpa en cd-spelare, för albumet innan det gavs inte ut på lp, ”The Juliet letters” (1993) som han gjorde med Brodskykvartetten. Ännu större känslor, ännu mer high drama. Nu hade vi väl tappat new wave-männen långt bakom oss på vägen, jag vet inte, min relation till Elvis Costello var redan så djup att den eventuella allmänna uppfattningen bara anades därute i periferin. På grund av den skivan började jag spela cello, sjutton år gammal, på kommunala musikskolan och fortsatte sedermera på musiklinje på folkhögskola som cellist. På grund av den skivan började jag lyssna på stråkkvartetter, Ravels med den otroliga pizzicatosatsen och Debussys i g-moll på Naxos billiga vita skivor som alla köpte (som läraren på musikhögskolan några år senare skrev lakoniskt i svaret på någon inlämnad skoluppgift: det finns andra skivbolag).
I botten fanns mycket mer musik för mig också förstås. Rick Astley och pappas Bach och herregud ”Vad gör du lilla råtta” och tusen andra grejer, mer och viktigare än vad som går att berätta om här, men det var Elvis Costello som följde med från barndomens prövande till ett vuxet eget förhållande till musik, och han hade det gemensamt med Woody Allen, som på något sätt känns besläktad med honom, inte bara för att jag upptäckte dem samtidigt de åren tror jag, att han är produktiv.
Costellos egen ivriga lust till olika sorters musik förde honom från anglosaxisk folkmusik till amerikansk root, han har gjort massor av soul och jazz och sjungit lied mittemellan Bacharach och Schubert. Professor Costello har lärt många mycket. Jag har för längesedan slutat hänga med i utgivningen. Det kom andra saker för mig, jag hade fått i gång min egen motor, och som ett tryggt barn som inte oroligt måste slänga en blick på mamma hela tiden utan kan dra ut och leka själv om dagarna är jag säker på att de ohörda skivorna finns där när jag vill återvända.
Jag kan metoden då: ge inte upp. Lyssna minst fem gånger på en platta, det kommer att finnas favoriter, kommer att utkristallisera sig fler bra låtar, ett par kommer du inte att gilla, någon kanske du alltid kommer att hoppa över, men ge musiken chansen att förändra dig.
Jag hade en otrolig tur. Jag fick tillgång till musik innan den var en digital buffé i ett utbud med miljoner låtar. Det fanns bara Tracks och Svensktoppen och skivorna man köpte. Jag betraktar förundrad debatten om kulturens värde. Ser att man utgår från vad folk gillar och inte gillar. Vad jag vet om musik är att första intrycket är ett dåligt sätt att bedöma vad man gillar. För om mina åsikter hade fått råda då hade jag missat nästan allt.
| 
