Jag vet att Elvis Costello blir alldeles rödflammig av ilska var gång han avkrävs det uttryck som präglade hans första tio femton år. Men just Costello får nog lära sig leva med att jämföras med sin tidiga historia – när han var popens mest briljanta sångare, textförfattare, kompositör. När han var pop.
Sedan talangen fört honom ljusår bort i musikland har han nog försökt gå tillbaka mer än en gång. Men han har alltid fastnat halvvägs, ofta i den amerikanska mellanvästern.
Nu följer han upp en americanafärgad skiva med ny americanafärgad skiva. På National Ransom hörs hela surven; från tradcountry, folk, bluegrass och evergreens, till stabbig rock och countryrock. Allt är bra och stadigt gjort, förstås, Elvis sjunger bra, förstås, men allt saknar också det som en gång gjorde hans popgeni. Nästan allt, vill säga, och det är det som gör det så smärtsamt – på ett par låtar vill man öppna fönstret och vråla "Elvis är tillbaka!". Men nej, han tittade in en kort stund bara, med en vers här, en refräng där.
|