ELVIS COSTELLO
Secret profane & sugarcane (2009)
Efter den tämligen raka okomplicerade poprockplattan "Momofuku", där Costello kompades av sitt lilla stadiga kompband The Imposters, gjorde han sedvanligt ett musikaliskt lappkast och hamnade i country och bluegrass. Med amerikanska musiker ur den genren bakom sig. Tog upp det gamla samarbetet med T Bone Burnett igen och det är väl en i sammanhanget kraftig klippa luta sig emot. Ambitionen är nog god men resulatet är splittrat och ojämnt.
Jagblir i längden lite trött på hans dallrande stämma och de ordrika sångerna när arrangemangen genomgående är huvudsakligen akustiska utan trummor. Och jag misstänker att skivan bara är en ursäkt att få möjlighet att ge ut fyra sånger skrivna till en dansk opera(!), "The secret songs". Tämligen poänglösa låtar och Costello avslutar skivan med encover på en gammal Bing Crosby-låt, "Changing partners".
"National ransom" (2010)
Har en naturlig koppling till skivan innan. Samma producent, Burnett, samma omslagstecknare (Tony Millionaire) och country/bluegrass-musikerna i kompet är så gott som identiska. Men kompmusikerna är så många fler här, exempelvis gitarristerna Marc Ribot och Buddy Miller som färgat soundet åt ett stundtals mer volymstarkt och nästan rockigt sound. Men ofta är det rätt normal Costello-poprock faktiskt.
Men sin vana trogen vill han bjuda på olika musikstilar när han blandar vilt från evergreens-kryddade låtar, "A slow drag with Jospehine" (en låt jagfaktiskt hörde och såg live i London för drygt tre år sedan i en mycket rockigare version) och jazziga "You hung the moon" och "A voice in the dark", perfekt pop (titellåten och "Five small words") och även tämligen stökig rock. Helheten blir oundvikligt lite ojämn på ett album med 17 låtar och en speltid som överstiger en timme.
"Wise up ghost" (2013)
Innan 60-årsgränsen kände sig den gode Costello tvingad att göra ännu ett oväntat musikaliskt samarbete. Och fastnade då för den amerikanska hip-hop-gruppen The Roots vars musik också har dragning åt det obegränsat jazziga och där någonstans har de båda artisterna mötts. För Costello, som är min måttstock i det här samarbetet, är det gränsöverskridande musik där melodier har en underordnad roll bland samplingar, rytmer och suggestiva sjok av musik.
Ett experiment i ordets rätta mening. Förmodligen har Costello och Roots huvudsakliga låtskrivare, Questlove och Steven Mandel, skrivit och tillverkat låtarna tillsammans i studion och det är ingen metod som skapar musikhistoria i min värld. Det är naturligtvis intressant att lyssna på, en gång, och det är ingen obehaglig upplevelse men efter tolv tämligen långa låtar kan jag inte skilja den ena från den andra.
|