|
DUBLIN. Elvis Costello är inte alltid på löpsedlarna men han har lyckats bättre än sina generationskamrater. Costello är respekterad bland kollegerna och samarbetar regelbundet med världsstjärnor inom pop, jazz och klassisk musik.
- DET HAR JU INTE gått så bra för dig på senare år, eller hur
Elvis Costello berättar om en vanlig missuppfattning han möter och det märks att han blir upprörd, för första gången under intervjun. I synnerhet den brittiska pressen har ett sätt att tycka synd om honom, lite nedlåtande så där. Just den här frågan kom från en engelsk journalist alldeles nyss, en av de där som "växte upp med mig och därför tror att de känner mig bättre än de gör".
- Sen undrade han hur mycket Burt Bacharach-skivan sålde och jag svarade en halv miljon. Och han höll på att svimma. En halv miljon är inte jättemycket jämfört med Britney Spears, men det är mycket för en skiva med orkestrerad pop, som inte spelas av radion någonstans i hela världen. Och även om Burt är stilig så säljer han inte på sitt utseende.
Mer korrekt vore att ge motsatt bild, att Elvis Costello har lyckats bättre än någon av sina generationskamrater. Han har ett skivkontrakt som tillåter honom att göra vilka sorts skivor han vill, han har den största respekt bland sina kolleger, han samarbetar regelbundet med världsstjärnor inom pop, jazz och klassisk musik och han säljer tillräckligt för att vara ekonomiskt oberoende.
Tittar man på den generation som debuterade för 25 år sen, när punken var ny, så ser man idel brutna löften, karriärer som tog slut, långa pauser, missbruksproblem. Ingen har en katalog i närheten av Elvis Costellos: stor och tät, extremt omväxlande, utan betydande fiaskon eller kreativa kriser.
Förvisso är den skiva han ger ut om tre veckor den första i eget namn på sex år, men han har knappast varit overksam. Till exempel hör ovan nämnda samarbete med Burt Bacharach, "Painted from memory", till hans största artistiska framgångar över huvud taget. Efter det förverkligade han ett annat drömprojekt, en skiva med den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter. Vid sidan om har han också sjungit med jazzartister som Roy Nathanson, Bill Frisell och The Charlie Mingus Orchestra. Samt skrivit ett orkesterverk för en italiensk balett (som spelas in för det klassiska prestigebolaget Deutsche Grammophon nästa vecka).
- Allt jag gör kan inte vara på löpsedlarna, säger han själv. Jag har haft en massa fantastiska erfarenheter under de senaste tio åren. Om jag bara hade fortsatt att göra fler och fler rock´n´roll-skivor hade jag nog tröttnat på den grejen. Nu är den nästan ny för mig igen.
På många sätt är det den gamle Elvis Costello som är tillbaka, han som skriver hårt hållna poplåtar och framför dem med ilsken intensitet. Klurigt sammansatta, med hög densitet. Själv vill han dock inte kalla det vare sig pop och rock, eftersom han ogillar de associationer som orden ger.
- Jag föredrar termen rock´n´roll, säger han. Den tidiga rock´n´rollen hade ett helt annat sväng, en stark influens från gammal swing. Ordet rock får mig att tänka på något pompöst och fyrkantigt, i strikt fyrtakt.
- Och popmusik har kommit att betyda något väldigt påhittat, spekulativt. Alla de här konstgjorda banden, de som är skapade av producenter. Ungar som aldrig har sett något annat kan lätt imponeras, det är inte rättvist att göra narr av dem för att de gillar den här sortens band, det är ju allt de erbjuds.
- Men det har inte mycket att göra med musik, egentligen. Det är ett soundtrack för en karriär i att vara berömd. Så fort man har accepterat det kan man sluta fundera på om Christina Aguileras nästa skiva är bra eller inte, det har ingen betydelse.
Ser man till hela musikbranschen är tillståndet mindre entydigt, Elvis Costello vill absolut inte vara en sur slentriankritiker av samtiden. Visst, det är hårdare nu, han tvivlar på att han själv skulle ha fått skivkontrakt som debutant i dag. Självklart finns en del dynga på topplistorna, men det är inte första gången. Allt måste inte sälja mest i världen, ibland är det bättre med en mindre krets av sanna entusiaster.
- Oftast finns det en väldigt god anledning till att en favoritartist inte säljer mer, säger han, som har att göra med intelligens, känslighet, saker som inte har någon plats i den bredaste, glansigaste, mest omedgörliga popen. Men det finns faktiskt inte särskilt många musiker som är riktigt bra som inte har lyckats göra det till en karriär, som inte kan livnära sig på det.
Själv är Elvis Costello lika mycket musikfan som någonsin. Han behöver ett nytt hus, säger han, för det han har är fullt av skivor och böcker. Vilket är vad han lägger sina pengar på. Han skulle kunna sluta köpa skivor, säger han, och ändå ha en ny att lyssna på varje dag i resten av sitt liv.
Men så blir det ju inte. I stället talar han entusiastiskt om hur han för tolv tretton år sen plötsligt lärde sig lyssna på klassisk musik. Hur mycket det finns att upptäcka om man går bakåt, till barock och renässans eller till 20-talsjazzen. Och så finns hela resten av världen.
Senaste favoritlandet är Etiopien, han samlar på cd-serien "Ethiopiques" och var där med hustrun som turist i fjol. Han hävdar till och med att det hörs på nya skivan. Inte så att han skulle ha börjat spela afrikansk musik, men det ruffiga, lätt ostämda blåset påminde honom om vad det egentligen var han gillade med blåssektioner från första början.
Den allra mest spännande låten på nya skivan bygger mer direkt på skivsamlandet. Genom hela låten "When I was cruel no. 2" löper en kort sampling av den italienska sångerskan Mina, som Elvis Costello upptäckte för bara några år sen och nu har sisådär tjugofem skivor med. Han beskriver henne som en italiensk Dusty Springfield, mycket hemlighetsfull, som aldrig framträder offentligt.
En dag slog det honom hur mycket stämning det fanns i ett enda intro. Att det var något med hela skivan som fanns redan i det ögonblicket. Så han gjorde en loop på några takter och klippte av precis när hon började sjunga, så att början till ett ord hörs. Och byggde en hel låt på den, med nya ackord ovanpå, fler samplingar och några ytterligare musiker. Samt ett litet textlån från Abbas "Dancing queen".
- Jag är väldigt stolt över den, säger han. Den låter väldigt ovanligt, inte som något annat jag gjort. Eller som någon annan har gjort. Folk har använt de här teknikerna, men de har inte tänkt på att göra det här.
En ny klassiker i Costellokatalogen, med all sannolikhet. Men knappast en stor singelhit.
| 
